"Vackra vita lögner" av Lovisa Wistrand utgiven av Ordberoende förlag. Aurora är en arbetsnarkoman som övertalas att ta sin syster Melissas plats på en julresa till Antarktis. De är tvillingar så ingen kan se skillnad på dem. Att resa till Antarktis är ingen resa Aurora skulle ha valt själv. Hon har svårt för kyla, är flygrädd och avskyr att resa helt enkelt. Hennes syster är tvärt om, och gillar fart och fläkt. Hon har dessutom varit på Antarktis förut, för femton år sedan. Allt kompliceras när Aurora träffar på en bekant till Melissa. Aiden är en av ledarna på resan och när Aurora får mer och mer känslor för honom, vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att låtsas vara Melissa. Speciellt när några av medresinärerna vet vem hon egentligen är. Hon funderar också på om Melissa och Aiden har ett förflutet tillsammans. Hennes syster vill inte berätta, hon är ju gift och har två barn nu. Vad händer då sanningen tillslut kommer fram?
Ja det kan vara svårt att låtsas vara någon annan. Det får Aurora lära sig den svåra vägen när hon blir förälskad i en av Melissas bekanta, och dessutom ska föreställa vara gift. Aiden känner hennes syster som orädd och framåt. Allt som Aurora inte är. Men därför måste Aurora också utmana sig själv och göra saker hon inte är bekväm med. Allt för att spela rollen som sin syster. Det var verkligen spännande att följa med till Antarktis. Miljöbeskrivningarna är fantastiska och jag hade gärna åkt på äventyr till Antarktis. Platsen låter vild, vacker och magisk. Som vanligt när det gäller Lovisas böcker, är boken full med humoristiska situationer, vilket gör att man fnissar emellanåt. Aurora låtsas t ex att hon kan köra skoter, och det misslyckas hon med totalt. Hon försätter sig i komiska situationer allt för att Aiden inte ska upptäcka att hon inte är sin syster. Aurora blir mer och mer förälskad i Antarktis och i Aiden. Detta är en härlig roman full med fart och fläkt och vacker, storslagen natur. Denna vintersköna feelgood roman får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
Antarktis är en värld av snö och is. Havet är så stilla att inte en krusning syns på ytan, himlen är molnfri och luften då frisk att lungorna känns som nyfödda. Det är nästan omöjligt att tänka sig stormen för bara några timmar sedan.
De som upptäckte Antarktis kan inte ha haft det lätt. Hur många skepp måste inte ha förlist på sin väg mot denna avlägsna plats? Hur många fartyg ligger inte på botten av Drakesundet, tillsammans med de äventyrare som varit galna nog att försöka ta sig över?
Jag greppar hårt runt relingen som är fuktig efter stormens framfart. Det var först i natt som den gav vika, ett dygn efter natten jag tillbringade med Aiden på bryggan. Nu är klockan fem på morgonen och ingen av oss som står härute på däck kan ha ätit frukost, men vad gör det? Det ropades ut i högtalarna att vi närmade oss Melcioröarna. Först tänkte jag stanna i sängen och njuta av att inte kastas ur den, men någonting fick mig att trotsa sömnbehovet och tassa upp tillsammans med de andra.
Det är jag och kanske tjugo personer till som klivit ut i dunjacka och fleeceställ, för att se Antarktis träda fram ur dimmorna. Det luktar annorlunda här: is och vinter, hav och frihet. På håll sticker öar upp över vattenytan. Snön lyser starkt i solens första förförståelse, men här och där syns fläckar av brungrått titta fram under det tjocka snötäcket- ett fåtal platser med barmark. Det knastrar när M/S Sydstierna glider över isflak små som strössel. Ibland ser jag större isberg flyta förbi, spetsiga och vita som mjukglass, men dem kommer vi aldrig nära.
"Titta! Valar!"
Rysningar spritter sig genom bröstkorgen när jag vänder mig om för att titta på valarna. Det är en hel flock. Stora, knöliga stjärtfenor försvinner ner i djupet, en svartglansig rygg sticker upp över havsytan och det krusar sig på flera håll i vattnet. Alla på däck håller andan. Allt som hörs är de utdragna pustarna från blåshålen.
Från baksidan;
Ha en fortsatt trevlig dag!
Kram Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar