"Cassi" av Johanna Swanberg, utgiven av Albert Bonnier förlag. Bokrecension; I den här boken får vi lära känna Cassi. Efter att ha blivit gruvligen sviken av både sina vänner tillika sin pojkvän, har hon nu blivit en riktig enstöring. Den enda hon bryr sig om i livet är hunden Maine. Hon har gått från framgångsrik, populär och lycklig till deprimerad och ensam, och fördriver tiden med att hata sin omgivning och dricka vin. Hon har brutit alla kontakter med sina gamla vänner och även sitt gamla liv. Av en ingivelse köper hon ett ensligt gammalt torp på landet. Men människorna i byn har fått för sig att hon är någon slags erfaren självhjälpsguru och hon börjar hjälpa sina medmänniskor på sitt egna unika sätt. Med improviserade terapiformer mm, börjar hon guida sina medmänniskor. Långsamt får hon nya vänner och en extra speciell vän, är den äldre mannen Pavel, som hjälper henne med att fixa i torpet. I gengäld hjälper hon honom att få kontakt med hans stora kärlek i livet, som nu befinner sig på ett ålderdomshem. Men vad händer den dagen någon kommer på vem Cassi egentligen är?
Detta är författarens debutroman. Boken innehåller både underfundig humor och en hel del mörker. Detta är en bok jag har skrattat till flera gånger, men jag har även fällt en och en annan tår. Detta är också en tänkvärd och fin berättelse om att resa sig igen med förnyad styrka, samt vänskap över generationerna. Jag känner verkligen sympati, för den ensamma och svikna huvudpersonen, Cassi. Trots att Cassi egentligen vill vara ensam, trasslar hon dock till livet ännu mera, när hon blir indragen i byborna olika problem. Dock leder detta även till att nya vänskapsband knyts, och Cassi är inte så ensam längre. Jag gillar Cassis sätt att ta sig an sina nya grannars olika bekymmer, och vilka tokigheter och hitte på behandlingar hon än behandlar de problemfyllda byborna med, så funkar det ändå till en viss del. Vi får under läsandet gång veta mer och mer av de händelser som ledde till att hon gick in i väggen och tog avstånd till alla sina nära och kära. Jag uppskattar även de fina miljöbeskrivningarna och jag har njutit av att lära känna de olika karaktärerna i boken. Jag läser gärna mer av författaren i framtiden. Missa inte denna feelgood pärla! Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
11
Hon vaknar sent. Hon släpper ut Maine, hon ställer tomflaskor vid dörren, hon kokar kaffevatten, hon sätter fötterna i skorna.
Skogen är dig lik, i trädgården har ingenting hänt.
En rörelse vid grusvägen väcker förhoppning, men det är bara ett rådjur som studsar iväg.
Cassi skulle aldrig erkänna för sig själv att tystnaden och ensamheten kan ha börjat skava. Hon tar bilnycklarna, öppnar passargerardörren åt hunden. Han hoppar in, lägger sig tillrätta på golvet.
De åker planlöst förbi skogar och fält, passerar byn som är mitt-på-dagen-tom, bortsett från pizzerian som har åtminstone tre bilar på parkeringen. Hon funderar på att gå in, men har inte tagit med något att betala med.
Vid kyrkan hamnar hon bakom en traktor med släp och måste vänta in en låg raksträcka för att kunna köra om.
En kvinna i korta shorts och lila behå hämtar post vid en rad brevlådor. Cassie känner igen Marlene och vinkar mot henne med handen utanför bilfönstret.
Sedan skog igen. Tomhet. Kan hon hitta på en anledning att vända och åka till baka till Marlene? Har hon något ärende att skylla på?
Men kolla där, precis när hon ska svänga vänster in på sitt grus igen kommer det en bil från andra hållet. Det är så överraskande att hon väntar in bilen för att låta mötet ske. När man ser så lite folk får man passa på. Maine har vaknat av inbromsning, han kliver upp på sätet och sätter sig.
Den andra bilen saktar också ner, stannar till och med. Föraren, en mager, kepsklädd man med stor näsa och svårdefinierad ålder, kanske sextiofem, men antagligen närmare åttio, drar ner rutan. Cassi gör detsamma. Mannen ser ut som om han ångrar sig i samma sekund som han möter hennes blick. Först stirrar han som om han har sett ett spöke, sedan väljer han att titta förbi henne, mot Maine på passagerarsätet. Han ser inte ut som om han egentligen vill prata, men han gör det ändå.
"Jag såg att du flyttat in. Jag ville bara stanna och säga att om du behöver hjälp med något så får du säga till. Jag kan det där huset. Jag hjälpte Karl-Adam förr. Pavel heter jag."
Pavel har fäst blicken på vägen rakt fram, som om han fortfarande körde.
" Tack, vad snällt", säger Cissi och ler. Höjer halva handen från ratten i en liten vinkning. "Cathrin heter jag. Men kallas Cassi. Det kan nog vara en hel del att göra, jag har säkert inte ens hunnit upptäcka allt än. Men dörren trasslar inte längre i alla fall, det gjorde den första gången jag var här."
Hans blick bort i fjärran gör att hon glömmer bort att hon inte längre är en person som småpratar.
Baksidestext;
CASSI har inte alltid druckit pulverkaffe ur PET-flaska, åkt bakfull till jobbet i gårdagens kläder eller framdrivit dagarna med att hata sin omgivning. Hon har gått från framgångsrik, populär och lycklig till frustrerad, deprimerad och vi pimplade på mindre än ett år.
I ett impulsivt försök att fly sitt liv råkar hon köpa ett ensligt beläget torp på landet, men när hon flyttar in har ett ryckte spridits om att Cassi är en erfaren självhjälpsguru. Istället för att förklara missförståndet bestämmer hon sig för att guida byborna genom deras olika problem.
Cassi skapar en ny tillvaro med improviserade terapiformer, hittepå-yoga och magiska stenar och får till sin förvåning dessutom riktiga vänner. Men när har ett liv byggt på lögner någonsin varit en bra ide'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar