"Nu levande" av Sara Lövestam, utgiven av Pirat förlag. Detta är den tredje delen i en bokserie om Monika, men jag har inte läst de två första delarna. Monika har försökt att bli gravid i elva år, och nu är hon i fyrtioårs åldern. Hon har gjort allt man kunnat för att bli gravid, men ingenting har fungerat. Det har varit en lång rad av bland annat ivf försök och hormon behandlingar. Hon har nu börjat förlikat sig med tanken att inte kunna få barn, och ändå känna sig tillfreds. Men Claes som hon nu är tillsammans med, funderar ut en ny idé som hon inte provat. Nämligen äggdonation. Men vill hon verkligen prova det? Orkar hon? Hon har dessutom blivit lycklig faster till en liten flicka. Samtidigt får vi följa henne genom sin släktforskning, för att ta reda på sitt ursprung, och vilka i familjen som blev barnlösa. Det dyker också upp ett mysterium, med ett tvåhundra år gammalt mord att fundera på relaterat till släkten. Var mordet en hämd aktion, eller var det en tragedi som låg bakom? Finns det fler mord kopplat till släkten? Ja tankar och funderingar är många.
Jag hade gärna läst del ett och två också i denna bokserie och andra även andra böcker av författaren. Jag gillar författarens språk som är helt fantastiskt, rikt och medryckande. Jag uppskattar även huvudpersonen Monikas humor, och hennes karaktär verkar genuin. Monika verkar också att ha glimten i ögat, trots att livet inte blev som hon ville. Historien känns realistisk och spännande. Samtidigt som vi får följa Monika i nutid, får vi följa hennes släktingar på 1800-talet. Hon väver in nutid och dåtid på ett skickligt sätt. Det känns även som en riktigt bra historia lektion och man får veta lite om den samiska kulturen. Jag tyckte även det var väldigt intressant att få veta lite om hur samerna lever. Det är även intressant att följa Monikas släktforskning, samt hennes tankar om barnlöshet, och glädjen över att ha blivit faster. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Småbarnslivet är att gå med en barnvagn på trottrottoaren och tro att man är beskyddare av jordens medelpunkt. Jag går med rak rygg och vill ge nådiga nickar åt alla som jag möter samt alla på andra sidan gatan och de som får förbi i bilar och bussar. Min last är dyrbaraste. Alla är avundsjuka och önskar sig en glimt av barnet jag har äran, förtroendet och förmågan att framföra längs denna gata.
Jag känner inte ett uns av den avund jag varit rädd för. Det kan vara för att Livia är en så verkligen och egen person, att det inte går att missunna henne sin existens bara för att min egen livmoder inte modellerat fram en människa. Eller för att hennes mor betraktar mig som viktig. Hur mycket av barnlängtan handlar om att få vara riktigt, fullkomligt behövd? Mänskligheten lever på en grundläggande byteshandel, de ständiga uppoffringar vi gör för belöningen att betyda något. Och ingen betyder mer än den som har ett värnlösa spädbarn i sin famn.
Jag tänker på att Isabelle valde att säga till mig att jag var viktig, och om det nu är fontanellångorna från barnvagnen eller ett skört ögonblick i min hormoncyckel-jag blir rörd. I samma stund kommer hon emot mig.
"Där är ni ju", säger hon.
I handen har hon en liten plastpåse från en optiker.
"Varför är du så snäll?" säger jag.
Isabelle förstår inte vad jag menar, så jag ger ett par exempel. Ett är hennes replik innan hon gick. Ett annat är julfesten, när ingen visste att hon var gravid och alla tjatade på mig om att bli det, och Isabelle var den enda som påpekade det självklara:Hur vet ni att hon inte försökt?
Från baksidan;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar