Smakbit en söndag- Nu levande

             

I dag är det söndag igen. Jag har ont av min arm och det är svårt att hitta en bekväm ställning. Det är svårt att skriva också, men jag kämpar på. Nu har vi vinter igen, då lika mycket snö som i vintras, har kommit de sista dagarna. Jag vill ju se gröna löv och blommor. Inne växer det i mina odlingslådor, och jag hoppas att det blir lite fina blommor där ute i trädgården senare i år. Det är svårt att tro att de ska hålla sig, då eldningen gör att de små plantorna torkar ut. Håller tummarna att något klarar sig.

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu. Min smakbit kommer från Sara Lövestams bok "Nu levande"

Smakbiten;

Hela Sverige prasslar

Det ligger en man i min säng. Det hade jag inte föreställt mig som ett roligt utfall när jag bokade skrivresan till Arvidsjaur i våras, men nu ligger han här. Jag låter honom sova vidare, sätter mig på sängkanten och knäpper på mig bh:n.

Den sista dagen i Arvidsjaur hände något som fick mig att styra bilen norrut istället för hemåt. Kursledarens exman dundrade in i stugan, där jag var ensam kvar, och påstod att han kände igen min mystiskt perfomerade benbitar från muséet i Jokkmokk. Jag var elva mil från Jokkmokk.

Jag kom fram sent på kvällen. Inte för att det tog mig särskilt lång tid att köra de få milen, särskilt jämförelse med den sträcka jag borde ha kört till Stockholm för att kunna gå till jobbet nästa dag, utan för att jag var tvungen att ligga på mage på en sten vid ett vattendrag tills jag var kall i kroppen och kalibrerad i själen. Jag tog in på ett falurött hotell och gick dagen därpå med min låda till museet.

Det är strängt taget min farbror Peters låda, även om jag i och med mina stora ansträngningar för att reda ut dess ursprung börjar tycka att jag förtjänar den mer. Jag har tytt kråkfötterna i min farmors morfars mors brev till sin man i Amerika och i mannens brev till sin son. Jag har listat ut att den som snidade både asken som jag kallar "lådan", och träskulpturen som ligger i den, hette Per-Olov och var min farmors morfars morbror. Och i våras skolkade jag alltså från jobbet för att ta reda på vad benbitarna  betydde. Om Peter kräver tillbaka sin låda ska jag sätta som villkor att han löser mysteriet med skinnbiten och den pyttelilla korgen.

Från baksidan;

Hur vet du, om du ger upp nu?

Efter elva års plåga ljusnar det för Monika, när hon långsamt blir vän med tanken att sluta försöka få barn. Men Claes, som plötsligt är en del av Monikas liv, har andra idéer- det finns fortfarande metoder att prova. Monikas barnlängtan är skavde ända intill benet, men borde hon ändå utforska den nya möjligheten tillsammans med Claes?

Samtidigt framträder ett tvåhundra år gammalt mysterium, när Monikas jakt på sanningen om hennes förfäder leder henne till ett olöst mord bland nybyggare och renskötare i 1800-talets Arvidsjaur. Hon gräver sig allt längre mot sitt släktträds rötter. Kan hon förlika sig med att inte bygga på dess grenar? 

Ha en fortsatt trevlig söndag 

Kramizar Nina