"Det är jag som är Ester" av Elin Lindholm och illustrerad av Ellen Odlöv. Boken är utgiven av Idus förlag. Utgiven för barn 3-6 år. Ester är en vanlig tjej fast hon är lite bättre än alla andra. Hon ska snart fylla sex år, och när hon blir stor vill hon bli chef eller astronaut, eftersom hon är så bra på att bestämma. Hon har också en sjukdom, leukemi. En sjukdom som inte borde finnas. Hon tänker på saker som alla andra trots att hon är svårt sjuk. Ibland måste hon åka till sjukhuset för undersökning och behandling. I natt måste hon sova på sjukhuset. Men hon har en lös tand, och tänk om hon tappar den på sjukhuset? Hon funderar om tandfen kan hitta henne där? Då händer det något som inte får hända.
Jag och Samantha tyckte om boken om Ester. Hon är en tjej med humor och envishet. Trots att hon är svårt sjuk, vill hon vara som alla andra. Inga barn borde få vara så här sjuka, och vi hoppas att de hittar botemedel till barncancer. Det är fint att författaren låter en del av vinsten för boken gå till barncancerfonden. Det är ett jobbigt och tungt ämne, som är viktigt att belysa. Boken värmer ens hjärta när en tant, visar extra förståelse, och tänker på Esters nivå. Bilderna är gulliga och boken gav en en liten tankeställare. Man kan se att Ester är en pigg och modig liten tjej. Hennes känslor känns äkta och realistiska. Den här mysiga bilderboken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;Går det bra att jag stiger på? sa tanten och log. Jag skakade på huvudet och försökte torka bort tårarna som envist fortsatte att rinna.
- Nej! För den här hissen är bara för sådanna som har tappat en tand! skrek jag och gapade så att gluggen syntes.
-Åh, vilken tur! svarade den lilla tanten och log stort. För jag har tappat nästan alla mina.
Jag blängde misstänksamt in i hennes mun. Inte en enda tand kunde jag se där inne. Och trots att jag ville vara jättearg på tanten som bara trängt in i min hiss, kunde jag inte låta bli att känna mig väldigt imponerad. Hon måste vara stenrik.
Från baksidan;Jag är precis som alla andra. Kanske att jag är lite, lite bättre. För jag kan stå på huvudet i flera minuter och så kan jag slicka mig inne i näsborren. Det kan inte alla. Fast mamma säger att det blir snor på tungan när jag gör det. Så jag slickar bara när ingen ser.
Ja, just det! Jag har leukemi också. Det är en sjukdom. Men annars är jag precis som alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar