"Leva är att dö en smula" av Pernilla Lindroos och utgiven av Lava förlag. Nora bestämmer sig för att resa till Bali. Hon lider av psykisk ohälsa, och behöver få tid att reda ut vem hon egentligen är. Hon lämnar allt i stor hast, och talar inte om för familjen vart hon ska. På Bali var hon lycklig, därför vill hon åka tillbaka. På flygplatsen träffar hon Anna som också är på resa till Bali, för att ta reda på var hennes dotter Petra befinner sig. Nora får reda på att Annas man har varit otrogen, därför reser Anna ensam. Trots att Nora bara vill vara ifred dyker Anna upp titt som tätt, Nora finner henne riktigt irriterande. Hon vill ha Noras hjälp att hitta sin dotter. Tillslut bestämmer sig Nora för att hjälpa Anna, trots allt. Anna hjälper även Nora att utmana sig själv och tänka i nya banor. Nora möter även en grupp människor som hjälper henne, och visar att hon inte alls är psykiskt sjuk, utan att hon besitter en gåva som hon ska lära sig att hantera på rätt sätt. Frågan är vad är galenskap, och vad är sant?
Jag tyckte jätte mycket om den här historian. Boken känns välskriven och realistisk. Den gjorde mig både glad, men samtidigt ledsen. Berättelsen berör mig på djupet. Boken väcker tankar och känslor om hur snabbt livet kan förändras, eller ta slut. En liten knuff räcker. Jag har länge velat läsa en bok av författaren, och jag är glad att jag fick möjlighet att läsa just denna. Den tar upp aktuella, svåra ämnen, som psykisk misshandel, samt psykisk sjukdom, i en annorlunda tappning. Att man faktiskt kan bryta ner en människa genom kommentarer och blickar. Historien var överraskande och oförutsägbar. Boken är svår att lägga ifrån sig, för man vill bara läsa vidare. Tankar känslor och miljön är så fint beskrivna. Man kan se det framför sig. Jag läser mer än gärna fler böcker av författaren. Denna bok kommer stanna inom mig länge, länge, och får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;SYRSOR SPELADE MED en öronbedövande styrka. Nora stod lite vid sidan av, men missade ändå inte en enda detalj i scenen framför sig. Stenaltaret som var dekorerat med orkidéer, palmblad och några spektakulära papegojblommor. De tiotals små ljusen som fladdrade i sina glasbehållare. I övrigt var det beckmörkt. Det var endast de där ljusen, den våga fullmånen och två facklor på håll som lyste upp scenen.
På altaret låg en kvinna. Ögonen slutna, men ansiktet kunde inte urskiljas tydligt. Det långa, blonda håret såg ut som det kammats och noggrant lagts tillrätta längs med ansiktet. En ärmlös långklänning täckte den späda kroppen. På fötterna ett par bruna remsandaler. Tånaglarna målade med turkosgrön färg. Händerna på magen.
En man med scarf runt sitt rakade huvud stod strax intill altaret. Han höll händerna en bit ovanför kvinnans mage, mässade något obegripligt samtidigt som hans huvud vajade från sida till sida. Ögonen var delvis slutna.
Kvinnan låg märkligt stilla. Läpparna var skrämmande bleka. Ansiktet var kritvitt.
Det var den stunden Nora alltid blev klar över vem det var. Att kvinnan som låg så blek och livlös på stenaltaret var hon själv.
Och i allra högsta grad var hon död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar