En smakbit på en söndag-Galen i dig

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Galen i dig" av Mhairi McFarlane.

Smakbiten;

"Hej, är det du som är brudgummens bästman? Sam? Jag heter Harriet, det är jag som ska ta bilderna idag." Som ett onödigt förtydligande höjde hon sin Nikon D850 som hängde runt halsen i en rem. "Är brudgummen i närheten?" 

Bestmannen såg på henne med ett uttryck av spänd desperation. Han var tänkt med ett tunt lager svett, som om han blivit penslad med ett uppvispat ägg och snart skulle få en gyllenbrun yta i 200 grader.

En mycket obekväm tystnad uppstod då Harriet frågade sig om han ens kunde prata. 

"Han är borta, Harriet", kraxade Sam till sist, med vild blick. Han yttrade orden med den sortens förkrossande tyngd som i vanliga fall är reserverad för tillfällen då man menar gått hädan.

"Vem är borta?" 

"Brudgummen!" Bestmannen sträckte ut båda armarna mot det tomma utrymmet bredvid honom.

Harriet såg på sin klocka. Tio minuter kvar tills det officiellt skulle dra igång. 

"Få genast hit honom igen, annars dyker hon upp och han är inte här", viskade hon enträget. 

"Det är det som är tanken", sa Sam och såg ut som om han just fick en fot amputerad utan bedövning på en hemsökt båt mitt under ett oväder. "Han är borta-borta. För gott."

"Va? Borta? Som i..."

"Som i att han har gått här ifrån, vägrar gifta sig," sa Sam med dämpad röst och uppspärrade ögon. 

"Vad i helvete!" väste Harriet. "Sa han... varför?" 

"Jag sa till honom att han inte behövde göra det om han inte kände sig säker, typ som ett SKÄMT, och han sa 'menar du verkligen det?' och jag sa 'hurså?'. Han sa 'eftersom jag inte vill göra det här' och jag sa 'är det nervositet?'. Och han sa 'nej, menade du vad du sa när du sa att jag inte behöver göra det här?'. Och jag blev tvungen att säga 'eh, jag antar det' och han sa 'okej då går jag här ifrån, snälla säg att jag är ledsen'. 

Sam sa allt detta i ett galopperande andetag och blev tvungen att ta en paus för att dra efter andan. Han lade en lugnande handflata på sin bröstkorg, på sin ofördärvade vita skjorta, och när han tog bort handen syntes en tragikomiskt svettigt handavtryck på bomullen. 

"Jag kommer att bli tvungen att berätta för Kitt att han har övergett henne. Åh herre jävlar!"

"Han kommer definitivt inte tillbaka?" sa Harriet.

Samtidigt som han slöt ögonen och uppenbarligen önskade att han kunde teleportera sig själv från den här kyrkan i nygotisk stil i utkanten av Leeds sa han "Nä".

Från baksidan;

Två främlingar. Ett sammanträffande. De driver varandra till vansinne. Och det är bara början...

Harriet Hatley är bröllopsfotograf, men själv tror hon inte på romantik längre. Hon ryggar inför tanken på äktenskap och avskyr himlastormande mer än allt annat. Så när hennes pojkvän friar gör hon det enda rätta- gör slut och flyttar ut.

Istället hyr hon in sig hos Carl Clarke, som själv har upplevt en riktig bröllpskatastrof. Men med ett efterhängset ex som vägrar släppa taget och ett annat som beslutet sig för att hämnas upptäcker Harriet snart hur snabbt tillvaron kan rasa samman.

Medan hon kämpar för att rädda sin karriär och sitt ryckte går Harriet från tjejkompisar till vänner, och det visar sig snart att båda två har hemligheter och erfarenheter som de måste ta itu med. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina