Netraya

"Netraya" av Lovisa Wistrand, utgiven av Whip media förlag. Netraya ska snart dö, men det vet hon inte ännu. Hon är bara nitton år gammal. Hon behandlas inte så snällt av sin familj, och när hennes tvilling hotas, vill man att hon ska offra sig själv för hennes skull. Netraya hamnar i dödsriket och ska nu dömmas efter sina egenskaper, men hon vill inte vara död utan flyr från dödsriket med sin dödsande efter sig. Hennes mål är att leva. Hon och Imorfes hamnar på en spännande, men farlig plats. Det är en väldigt primitiv värld. Imorfes har nu blivit människa och han vill att de ska ta sig tillbaka till dödsriket. Annas kommer han att bli hårt bestraffad. På sitt äventyr tillbaka till dödsvärlden råkar Netraya ut för eldregn, dinosaurier och orm människor och många andra farliga varelser. Dessutom blir hon förvandlad till en succuba, en varelse som förför manliga varelser. Vad hon och Imorfes inte räknar med är att de ska komma att få känslor för varandra. Kommer kärleken övervinna alla hinder?

Denna boken är så välskriven och det är spännande att följa huvudpersonerna i en ny, spännande värld. Många faror lurar bakom nästa sten. Dinosaurier, ormfolk och andra fascinerande och fängslande varelser. Miljön runt Netraya, och alla varelser är noga och målande beskrivna. Lovisa målar upp omgivningarna på ett bra sätt. Jag måste också säga att vilken underbar fantasi författaren besitter!  Precis som boken jag läst förut av Lovisa så är denna också väldigt vacker. Lovisas språk är vackert som ljuvlig poesi. Jag älskar verkligen hennes böcker! Berättelsen blir väldigt levande och magisk. Boken blir aldrig tråkigt och den är spännande från första sidan till det sista. Den går väldigt fort att läsa trots att den innehåller många sidor. Jag älskar också huvudkaraktärerna i boken, men främst Netrayas egna dinosaurie Agrippas. Både Netraya och Imorfes resa förändrar dem och de växer som individer. En fantastisk bok om man gillar fantasy. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

16

INGENTING JAG KAN GÖRA

"I skymningen möts vi här igen, förstått?"

Jag nickar, ivrig på att se mig omkring. 

"Om du flyr kommer jag att hitta dig", fortsätter han. "Glöm inte det".

"Givetvis inte."

Vi går åt var sitt håll, högst upp på det berg vi kämpade oss upp för. Till höger breder djungeln ut sig- den väller ner för sluttningen som en ovårdad gräsmatta och mynnar ut i palmer, strand och safirblått hav i fjärran, långt, långt där nere, där träden inte ser större ut än naglar. Den breda strandremsan är en vik, ser jag, som på sidorna skyms av kullar och klippor. Solen har gått i moln på en vit himmel.

Åt vänster finns ingen utsikt att finna, för där fortsätter berget uppåt. För att se vad som ligger bortom bukten måste vi till höjdens utposter.

Jag tar mig fort fram emellan stenarna, ser efter vad jag sätter fötterna men försöker samtidigt att skynda. Vinden sliter mig i håret och påminner om hur tovigt det är, hur tungt det är att ha det utsläppt över ryggen. Och vaden  svider upp till knät nu, trådarna är högre upp än någonsin. Jag måste be Imorfes att förklara det där.

För något är allvarligt fel på mig.

Efter ett gott tag tar jag mig förbi det som måste vara den sista skymmande stenbumlingen, sätter fötterna på alla utstickande partier jag kan finna och skyndar mig. Snart framme.

Nej inte än. Där är ännu en sten.

Måste vara den sista.

Jag klättrar upp för den också, klänger och hasar ned längst sidan; mossan är mjuk mot händerna men lavan är stel och taggig. Här lyser inte växterna, och färgerna när normala. Konstigt.

Med en duns hoppar jag ned på marken och pressar mina svettiga händer mot knäna. Det blåser hårdare här och börjar kännas kallt. Jag tittar upp. Och möts av svindlande vyer. Illamåendet sätter sig rakt i magen, jag måste stödja mig mot ett stenblock. Allt snurrar. Det är så ofattbart långt till marken.

Hundratals spjutformade berg skjuter upp från en djungeltäckt grund-en grund som ligger djupt ned i en ravin- som om det är en jätte eller en Gud som har placerat berget där, tryckt ned dem i jorden och skruvat fast dem. På toppen växer skog och växtlighet, men på pelarnas mitt blottas kala väggar. På somliga är varelser karvade ur ytan: monster på två ben och insektsliknande människor.  

Från baksidan;

Netraya dör förtidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd- och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva. 

Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt.

Är kärlek värd att dö för?  

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Läs min intervju av Lovisa Wistrand här

Läs min recension av "Ödets kyss" här