Där himlen inte syns

"Där himlen inte syns" utgiven av Susanne Jobs utgiven av Lava förlag. En liten bit av svensk historia. Vi får följa en familj som lever vid gruvan i Falun på 1700-talet. Pappan till familjen, som har jobbat i gruvan hade ramlat ner i gruvan och slagit ihjäl sig. Sofia lever nu ensam med sina tre barn. Sofia lever nu på att sälja öl och brännvin till männen som jobbar vid gruvan. Barnen svälter och lillen ligger i en byrålåda och är sjuk. Hon tror att han inte kommer att överleva då han hostar och febern är hög. En dag tvingas den äldre sonen, Olof, att gå ner i gruvan för att arbeta. Samma dag kommer lilla systern Kersti inte hem, efter att hon skulle hämta vatten. Då beger sig Olof ut för att leta. Både Kersti och Olof vill något mer i sitt liv, än att jobba i gruvan. Kommer de mot alla odds att få den möjlighet, de så desperat längtar efter?

Detta är en välskriven och stark berättelse, som skildrar livet som gruvdräng i Falu koppargruva i Dalarna. Ja, männen jobbade hårt i gruvan på 1700-talet. Det fanns ingen säkerhet, och många kvinnor blev änkor i förtid. För att överleva sålde sedan kvinnorna öl och brännvin, för att få en slant till mat för barnen. Det var ändå fattigt och familjerna svalt. Männen tog till alkohol för att kunna koppla av. Barnen vansköttes och de sprang vind för våg, med sjukdomar som följd. Barnen dog som flugor. Författaren fångar atmosfären i gruvan på ett realistiskt sätt. Man kan nästan se de framför sig- mörkret och misären, som familjerna levde under och den svarta giftiga röken. När jag började läsa boken kunde jag inte sluta. Jag tycker att författaren gjort ett bra arbete med denna historia, för jag tycker att den känns så äkta. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Vikaborn visade sig vara det Kersti drömt om. En fin bergmästargård med två dubbelflyglar, en präktig ladugård, lador och uthus. Grönskande ängar, odlingsmark och skog. 

Kokerskan Märta, en barnlös änka från Kniva, och pigorna Idaoch Britta tog sig an henne som en favoritdocka. Allra först fick hon följa med Britta till bastun och tvätta sig ordentligt ren med såpa. Vattnet hade värmts i en kittel över öppen eld och därefter placerats på heta stenar för att hålla temperaturen så länge som möjligt.

Vanligt vis var Kersti inte särskilt positiv till att hålla sig ren och mor Sofia ställde sällan några krav vad det anbelangade. Det var nog olika i de flesta familjer. Inte mer än ett par gånger om året lånade de en tvättbalja av grannarna och hela familjen badade, en efter en i samma vatten. Till slut var vattnet så grumligt att det inte gick att se baljans botten. 

I Vikaborns bastu var det rent av behagligt att få skiten bortskrubbad. Det upphettade vattnet, bastuelden som spred värme i rummet och en stor linneduk att vira in sig i efteråt lyfte upplevelsen så pass att Kersti kunde tänka sig att göra om det någon gång.

Britta, som annars ansvarade för mjölkning och djuren i ladugården, hjälpte henne att tvätta håret och reda ut alla tovor. De värsta knutarna fick saxen ta. Sedan luskammade hon hår och hårbotten över ett tygduk och avslutade med att skaka duken över elden så lössen skapade ett litet gnisterregn när de dog.

Kerstis hår flätades i två hårda piskor medan Ida letat fram rena kläder, en särk, en kjol, förkläde och tröja, i en någorlunda passande storlek. Kokerskan gav henne te, gjort på timjan och andra örter från köksträdgården, för att lindra det onda i halsen och örat.

Baksidestext; 

Det är 1700-tal i Falun. I koppargruvan sliter hundratals människor under slavliknande former. Tät och giftig rök skymmer himlen. I de trånga små stugorna på Elsborg råder fattigdom och elände. Fylla, misshandel och hungersnöd är vardag. De vanskötta ungarna dör som flugor och deras fäder slår ihjäl sig i gruvan. För att överleva säljer änkorna öl och brännvin från sina hem. 

I centrum av allt detta står Sofia, leksandkullan som tvingades vandra till Falun när hennes bror fick överta barndomshemmet. Trots att Falun är helvetet på jorden lyckades Sofia finna kärleken och få en egen familj. Men lyckan blir kortvarig. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina