Denna intervju handlar om Mats Fors som jag ännu inte läst något av. Hoppas få möjlighet till det inom kort. Det är roligt att vi har endel gemensamma intressen förutom böcker. Båda gillar vi att fiska och att odla. Jätte kul tycker jag. Tack Mats för du ville ställa upp på min intervju.
1. Hur många böcker har du skrivit?
Svar; Jag har ett långt ”syndaregister”. Min första bok kom ut 1988 – Vapenkrämarna. Det var en faktabok om vapenhandeln. Boken var ett bokslut och en sammanfattning av många artiklar och radioprogram jag gjort i ämnet. Min senaste bok, Kodnamn Mörkermannen, en roman, är också en produkt av många års research, även om det gestaltas i romanens form. Och vad är en bok? Ett sätt att räkna är väl ISBN-nummer. Och då ligger det tio ISBN-nummer mellan Vapenkrämarna och Kodnamn Mörkermannen.
2. Vem är Mats Fors? (Lite allmänt om dig själv).
Svar; Ja, det är en stor fråga. Vem är jag? Gift för andra gången och pappa till två vuxna barn. Delar min tid mellan Sverige, Finland och Norge. Jag är nog väldigt allvarlig, tar saker jag engagerar mig i på största allvar. Utbildad journalist, och har man en gång blivit det, så går det nog inte ur. Någon har sagt om österbottningar (därifrån jag kommer) att det fanns för få prästtjänster så vi var tvungna att bli något annat – till exempel journalister eller författare. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag vet att den journalistiska, kritiska blicken finns i mitt DNA.
3. Hur fick du idén till din debutroman?
Svar; Det finns nog inget entydigt svar på den frågan. Men både min debutbok och debutroman är sprungna ur samma förutsättningar. Vapenkrämarna var ett sätt att sammanfatta all research jag hade gjort. Den första romanen i Svarta nejlikan-trilogin (Natt över Oslo) var ett sätt att komma ur en återvändsgränd. Jag hade tänkt skriva en faktabok om vad Harald Edelstam uträttade i Oslo under andra världskriget. I researchen fick jag in en massa rykten, hörsägner och andrahandsuppgifter om vad Harald uträttat, men inga förstahandsuppgifter. De flesta som varit med var redan döda. Jag tog mig en funderare och bestämde mig för att det kan gestaltas fiktivt, och att det var en trilogi. Medan jag skrev ”Kodnamn Mörkermannen” hände något märkligt. Efter 70 år av hemligstämpling släpptes rättegångsprotokollen från de landsförrädarrättegångar, som hölls i Norge efter andra världskriget, fria för forskning. Många av de rykten och skrönor om Haralds bedrifter som jag hört blev besannade och jag tog dem med mig in i romanen ”Kodnamn Mörkermannen”. Vi får se vad som landar i roman nummer tre som har arbetsnamnet ”Astrid”.
4. Hur gammal var du när du skrev din debutroman?
Svar; 27 år när jag skrev min första bok, sedan hann jag bli 57 innan jag skrev min första roman. Vart tog åren vägen?
5. Vad har du fått för respons av din omgivning?
Svar; För mig var det väsentligt att få ur mig den första boken. För mig var det stort. Nu är det ju ett faktum att omgivningen i de flesta fall skiter fullständigt i vad jag och de flesta andra författare håller på med. Men mamma var stolt och det är ju något jag gärna bjuder henne på. För mig har det aldrig varit intressant eller betydelsefullt att berätta om mitt ganska vardagliga och tråkiga liv när det finns så många betydligt mera spännande, bortglömda och angelägna människoöden att berätta om. Därför har jag ägnat rätt många år åt diplomaten Harald Edelstam, en person som med civilkurage stod upp för mänskliga rättigheter i väldigt knepiga situationer och ibland med fara för sitt eget liv. Självklart vill jag bli läst, men det är inte omgivningens reaktioner som är min drivkraft.
6. Hur har livet förändrats sedan du började skriva?
Svar; Jag började läsa och skriva sent. Men efter att jag gått journalisthögskolan i Helsingfors (såssåkåm) har jag skrivit dagligen och kopiöst. Att skriva är för mig ett sätt att andas, ett sätt att leva, ett sätt att bearbeta och förstå mitt eget liv och alla de fantastiska människoöden som på olika sätt kommit i min väg.
7. Var det lättare att skriva bok nr två?
Svar; Min andra bok var Gen-Väg (om genteknik) och krävde också samma gigantiska research som bok nummer ett. För mig var det inte heller varit lättare att skriva efterföljaren till romanen Natt över Oslo, snarare tvärtom. Man lär sig en massa saker genom att skriva, men för varje bok ökar också kraven på den egna förmågan. Varför skriver jag? Jo, för att testa gränserna för min förmåga. Det är fritt fall. När det gäller Svarta nejlikan-trilogin, som jag nu håller på med, så har en av svårigheterna varit att fördela researchen. Jag visste/trodde redan från början att jag hade underlag till en roman-trilogi. Men hur fördelar jag berättelserna? Vad är berättarmässigt mest smart? Vilka berättelser pockar på att bli berättade? Vilka storyn kan jag ha kvar i min hjärna ett tag till och vilka måste ut för mitt eget välbefinnande?
8. Skriver du på något nytt och berätta gärna lite om den?
Svar; Jag skriver på den tredje romanen i Svarta nejlikan-trilogin, som har arbetsnamnet Astrid. Funderar på om Astrid (som egentligen hette Anne-Marie Breien) ska få ta en gruvlig, gammaltestamentlig hämnd på patriarkatet, eller om jag ska hålla mig till fakta: Astrid fick aldrig erkännande och uppskattning för sin insats som dubbelagent i Oslo under den nazityska ockupationen. Sedan har jag skrivit en barnbok (Silverräven på Storskäret) som kommer ut på Scriptum i höst, en bok med underbara illustrationer av Mathias Ala-Kojola. Vidare börjar jag ha fyllt måttet för min novellsamling som bär arbetsnamnet ”Havsrök – berättelser från en kust”. Sedan fuskar jag också med en bok om min farfar Anders /Andrew som emigrerade till Amerika två gånger, men det är mest en fotobok eftersom han hade med sig så underbara bilder från andra sidan Atlanten. Men det är nog mest en bok för ”de närmast sörjande”.
9. Har du några andra intressen?
Svar; Jag är uppväxt i morfar Svens fiskebåt. Jag delade tystnaden med denna krigstraumatiserade man. Så jag fiskar och är ganska bra på det (men inte lika bra som morfar). Jag tycker om att bygga och hugga ved. Sedan försöker jag lära mig att odla – det går så där. Men för mig finns det ett egenvärde i att jag i någon mån skulle kunna vara självförsörjande.
10. Har du något annat arbete förutom författare?
Svar; Jag försörjer mig på att skriva manus till interaktiva, digitala utbildningar.
11. Läser du mycket själv och i så fall vad?
Svar; Konstig fråga. Hur ska man kunna skriva om man inte läser? Jag läser kopiöst mycket, mest klassiker om och om igen (hur gör hen, varför fungerar det, vad kan jag lära mig? ...) men även nyutgivet.
12. Hur ser det ut där du skriver?
Svar; Jag har ingen fast arbetsplats för skrivandet, men jag har en innerlig önskan efter en skrivarstuga med utsikt över ett hav med en obruten horisont. Mitt första möte med skrivandets hantverk var författaren Solveig von Schultz. Jag var väl cirka sju år då. Hon hade en skrivarstuga på en sandbädd med utsikt över havet. Det är väl detta första minne jag längtar efter.
13. Har du någon speciell rutin du skriver efter? Tid på dagen eller när du kommer på något?
Svar; Tyvärr är jag dålig på rutiner. Jag borde bli bättre på det, som så mycket annat. Men jag har alltid papper och penna vid min säng. Drömmarna har löst många problem och gett mig många nya uppslag.
14. Har du något tips till den som vill börja skriva?
Svar; Läs, läs och läs ... Skriv, skriv, skriv ... det finns inga genvägar. Och. Det är okej att låna från andra som skriver bättre än du, bara du gör det snyggt och med respekt.
15. Vilket blir nästa steg? Har du någon dröm?
Svar; Det är väl varje skrivande människas dröm att man ska kunna leva på sitt skrivande, eller?
16. Något citat du lever efter?
Svar; Det är slitet, men jag har citatet på ett papper som jag rullat in i valsen på en avlagd, men mycket vacker skrivmaskin: Nothing to fear but fear itself. För så är det. Det är riktigt skrämmande att bli Gud och skapa ett eget universum.
17. Vilken klassiker tycker du man ska läsa?
Svar; Det där är en väldigt giftig fråga. Tanken, som dykt upp den senaste tiden, på en litteraturkanon tycker jag är en rent fascistisk, dessutom ett perfekt sätt att hålla unga människor borta från litteraturen. För varje människa är världen ny, och var och en måste själv upptäcka vad en behöver, vad som är bra. Så jag vill inte tycka något. Däremot kan jag berätta vilka klassiker som varit betydelsefulla för mig. Jag tar den korta listan: Marguerite Duras ”Smärtan”, Tove Janssons ”Sommarboken”, Elmer Diktonius ”Röd Eemeli”, Graham Greenes ”Den stillsamma amerikanen”, Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” (är hon en klassiker?), Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, Klas Östergrens ”Gentlemen”, Gösta Ågrens ”Jär”, Joyce Carol Outis (det mest hon har skrivit, utom Blonde), Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” och så vidare, och så vidare. Bara ett tips. Hon är inte en klassiker ännu, men Lina Wulff tycker jag man ska läsa långsamt och med eftertanke, för hon kan hantverket och är komplett som författare.
Tack Mats för att du ville delta i min intervju!
Ha en fortsatt trevlig dag!🌸
Kram Nina
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar